Min Sida

 

Mitt liv

som huskatt kunde ha tagit slut innan det ens hade börjat. Jag föddes i mitten av augusti 2000. Husse säger att jag är född den 14, jag vet inte varför, för mitten borde vara den 15. Hur som helst så var vi tre syskon, jag och mina två systrar. Vi var inte mer än några veckor när vi släpptes ut på en parkeringsplats söder om Linköping i närheten av Slaka. Där hittades vi senare, om det var timmar, dagar eller veckor har jag ingen uppfattning om, av några snälla människor som tog med oss till Djurhemmet i Slaka. Vi var trötta, smutsiga och framför allt hungriga. Nu fick vi i alla fall tak över huvudet, mat och omvårdnad av personalen. Vi var ganska många katter på ”hemmet” så det
annonserades i lokalpressen efter någon som kunde ta hand om oss. Och så går det som det går, jag blev ensam kvar, mina systrar fick snart nya hem. Är det inte typiskt att vi killar skall ha så svårt att charma vår omgivning!

I slutet av oktober så läste en person i Åtvidaberg en annons, Katt söker hem stod det. Och på kvällen kom det två människor för att titta på mig. Jag gjorde precis som Ferdinand på julafton,  jag sprang, rullade runt och hoppade. Ta med mig – ta med mig!! Och äntligen, min blivande husse och matte var det inte så svårt att lura. Jag var tvungen att stanna kvar ytterligare en vecka på ”hemmet” för avmaskning.  Hade nog ätit något olämpligt. 

Sen kom den stora dagen då jag skulle få åka till Åtvidaberg, vad är det för ställe förresten, jag hade aldrig hört talas om den platsen förut. Fast jag har förstått senare att det är många katter som gillar bruksorten. Hur som helst så kom husse och matte och hämtade mig, och jag som var van att röra mig fritt (glöm inte att jag är en van parkeringsplatskatt) skall nu försöka trivas i en ny kattbur i baksätet på en gammal Volvo. Det gick som ni förstår inte så bra, jag skrek hela vägen till mitt nya hem. Fast när vi väl var framme och jag blev utsläppt så var allt OK.

Ja, på den vägen är det. Har nu mer än fyra år bakom mig som inneboende huskatt, nummer 124V i mitt vänstra öra och vaccinerad mot det mesta, och jag kan inte säga annat än detta: jag är nöjd med det liv som jag har nu och det bästa är att jag fortfarande har åtta liv kvar!


2004-12-12

Bakom tangentbordet
Mr T (124V)
Huskatt